Klematisförädlingens historia
Klematisförädling är ett tidskrävande arbete. Det kan ta åtta till tio år från frösådd till marknadsföring. Först korsar man två moderplantor som har vissa egenskaper, som man tycker är värdefulla. Sedan sår man fröna, som kan ta ett till två år att gro, därefter kan det ta lika lång tid innan plantorna blommar. Man odlar fram de bästa plantorna och väljer ut sorter som verkar lovande. Det kan gälla rikblommighet, färg, blomform, härdighet m.m. Det är oftast bara en försvinnande liten del av de frösådda plantorna som håller för en fortsatt utveckling. Det är också viktigt att man hinner se att plantorna är friska och inte mottagliga för svampsjukdomar, som mjöldagg och vissnesjuka.
Från början, när det inte fanns så många sorter att välja på, sporrades odlarna av att försöka skapa nya sorter med större blommor, finare färger, längre blomningstider, bättre härdighet mm. Man korsade sorter och sådde frön som gav upphov till nya plantor med bättre och bättre egenskaper. Det blev en tävling att komma först.
Bill Bird , Internationel Clematis Society, skriver lättläst om hur man gör när man korsar två plantor med varandra. På Landscape Juice hemsida finns en utförlig, mycket detaljerad beskrivning av hur man går till väga om man vill föröka klematis på amatörnivå.
Jag började intressera mig för klematisförädling och historien bakom de sorter som finns idag, när jag såg att många sorter hade samma ursprung. Samma namn på förädlare återkom ständigt. Jag gick igenom våra ca 400 olika sorter och gjorde listor på de vanligast förekommande förädlarna. Det var vissa namn som dök upp. Jag blev nyfiken och började googla på dem. Det här var vad jag kom fram till.
1500-talet och framåt
I Storbritannien fanns i mitten av 1500-talet bara en sorts klematis i trädgårdarna, en småblommig vit skogsklematis (clematis vitalba). Den kallades också ”Old Man´s Beard”, pga de silkigt fluffiga, vita fröställningarna. Skogsklematisen introducerades som en dekorativ trädgårdsväxt men blev ganska snart invasiv och ”rymde” sin väg ut på vägrenar, åkrar och andra öppna platser. Den kan växa flera meter under en säsong och kväva all vegetation under sig.
Under senare delen av 1500-talet infördes Clematis viticella (italiensk klematis) och C.integrifolia (helbladig klematis) från södra och östra Europa till Storbritannien. Fler arter infördes också, men de fick ingen större betydelse för den framtida klematisförädlingen.
I slutet av 1700-talet infördes C.florida (paradisklematis, säljs idag som krukväxt hos oss) till Storbritannien från Kina. Senare, på 1800-talet, när C.patens och C.lanuginosa, storblommiga klematis från Kina, introducerades, började det hända saker på klematisförädlingens område. Förädlare i Storbritannien, Frankrike, Belgien och Tyskland började tävla om vem som kunde producera de bästa, mest färggranna plantorna.
Mitten av 1800-talet
Storbritannien
År 1858 korsade George Jackman & Son ’Hendersonii’, som var en korsning mellan en italiensk och en helbladig klematis, med C.lanuginosa och en röd italiensk klematis. Resultatet blev ’Jackmanii’. Sorten väckte uppståndelse och blev mycket populär. Tidigare hade sorterna oftast bara en enkel, stor blomma i toppen på en 2,5 meter lång stjälk. ’Jackmanii’ var något alldeles extra, otroligt rikblommig och med enkla, stora, intensivt mörklila blommor. Den fick en FCC (First Class Certificate) av RHS (Royal Horticultural Society) år 1863 och blev på så sätt känd. Jackman introducerade många nya klematiskorsningar efter detta, men ingen kunde tävla med ’Jackmanii’ och den är populär än idag. Andra förädlare blev intresserade och använde ’Jackmanii’ i sitt arbete. Mängder av nya korsningar dök upp på marknaden.
Thomas Cripps inspirerades av denna nya klematishybrid och korsade själv fram många nya. Charles Noble var samtida med Cripps och producerade också många nya sorter.
Frankrike
1897 ”föddes” den blekt malvarosa klematisen ‘Nelly Moser’ I Mosers plantskola i Versailles i Frankrike. Moser-familjen var på den tiden den mest framgångsrika växtförädlaren i Europa.
Marcel Moser tog sin första hybrid som hade kontrasterande mittstrimmor (denna hade han uppkallat efter sig själv) och korsade denna ’Marcel Moser’ med en annan liknande vid namn ’Bélisaire’. Nu var ’Nelly Moser’ född och hon användes sedan i massor av andra förädlingsprogram över hela världen. Alla ville åstadkomma en kombination som var bättre än alla andras, större blommor med flera färger och olika varianter av mittstrimmor.
’Nelly Moser’ har ändå fortsatt att vara den mest populära sorten av klematis med mittstrimmor. Den har i Storbritannien fått den fina utmärkelsen Award of Garden Merit (AGM). Folk tycker om utseendet, den är stark, förgrenar sig väl från basen och är ganska lättodlad. Fröhuvudena som kommer efter blommorna är också mycket vackra.
Mot slutet av 1800-talet och början av 1900-talet föll intresset för klematis en del, mycket p.g.a. uppkomsten av vissnesjukan, en svampsjukdom som gjorde att många unga klematisplantor dog. Det blev svårt att sälja klematis i plantskolorna och förädlarna tappade intresset mer och mer.
Före introduktionen av ’Jackmanii’ kände inte många till vissnesjukan och den var inte särskilt spridd. Många förädlingar utgick sedan från ’Jackmanii’ och eftersom den hade sorten C.lanuginosa, en storblommig klematis från Kina, som en förälder och denna i sin tur var mycket mottaglig för svampen, så spreds sjukdomen och blev ett allvarligt problem för många förädlare.
Första hälften av 1900-talet
Frankrike
I början på 1900-talet lyckades Francisque Morel (1849-1925) från Lyon i Frankrike, korsa C.texensis (lyktklematis) och en okänd storblommig hybrid. Resultatet blev ‘Gravetye Beauty’, som fortfarande finns på marknaden. C.texensis var en åtråvärd klematis, som var mycket svår att föröka. Detta kunde bara ske med frö och det kunde ta upp till två år för fröet att gro. Att då lyckas korsa fram en klematis med tulpanformade klockor, med en rent rubinröd färg och säregen form, var en bedrift. Morel gav en planta till sin vän William Robinson och han döpte den efter sin herrgård Gravetye Manor i West Sussex, Storbritannien.
Storbritannien
Ernest Markham var chefsträdgårdsmästare hos William Robinson och hade översikt över förädlingsprogrammet, som var en av många verksamheter på Gravetye Manor. Han började introducera många nya sorter, som korsats fram av andra, exempelvis George Jackman och Francisque Morel. Många av sorterna Markham introducerade från Marcel i Frankrike var ur Viticella-gruppen (italiensk klematis), vilken inte var lika utsatt för vissnesjuka. Intresset för klematis steg igen. Flera Viticella-sorter kom till Storbritannien, tack vare samarbetet mellan Markham och Morel.
Mitten av 1900-talet
Kanada
Vid mitten av 1900-talet startade Frank L. Skinner en plantskola i Kanada. Han arbetade med att korsa fram plantor som skulle klara Kanadas hårda klimat.
Storbritannien
Under mitten av 1950-talet fanns flera framgångsrika klematisodlare i Storbritannien. Vince & Sylvia Denny, Walter Pennell, Jim Fisk och Ken Pyne för att nämna några.
Ukraina
I Ukraina startade vid samma tid, mitten av 1950-talet, ett mycket viktigt samarbete mellan Alexander Nikolayevitch Volosenko-Valenis och Margarita Beskaravainaja. De arbetade med att få fram klematissorter, som skulle passa klimatet på Krim. En sort som har tagits fram av dem och blivit en stor favorit hos oss i Sverige, är ’Paul Farges’ (SUMMER SNOW ).
Polen
I Polen odlade Stefan Franczak, jesuitmunk från Warsawa, vid ungefär samma tid, fram mängder av nya sorter. Han var etablerad internationellt och hade god kontakt med entusiaster och experter som Jim Fisk och Raymond Evison i Storbritannien.
Senare delen av 1900-talet
Nederländerna
1976 startade Lina och Jan van Zoest sin grossistplantskola i Boskoop i Nederländerna. De är specialiserade helt på klematis och har ett mycket stort sortiment. 1996 övertog van Zoest den berömde holländske klematisexperten Jan Fopmas, stora klematissamlingar och även många pågående klematisförädlingar. Några år senare började Wim Snoeijer arbeta hos van Zoest och tog hand om allt korsningsarbete. Han har skapat många av dagens klematissorter.
Storbritannien
På 1980-talet började Barry Fretwell intressera sig för klematis. Han upptäckte att det saknades mycket på klassificeringsområdet när det gäller klematis. Många hade felaktiga namn. Han tog sig an detta problem.
Raymond J.Evison startade 1984 the Guernsey Clematis Nursery i Storbritannien. Det är idag en av de största producenterna av klematisplantor i världen. Evison vill visa att klematis kan fungera alldeles utmärkt på mindre ytor. Evison utvecklade under tidigt 1990-tal ett samarbete med Poulsen Roser i Danmark. Mogens N.Olesen, hans hustru Pernille och Evison utvecklar tillsammans nya klematissorter, både för inom- och utomhusbruk. De försöker skapa klematissorter, som är mindre i växten och har längre blomningstid.
Tyskland
Friedrich Manfred Westphal i Tyskland specialiserade sig på klematis på 1980-talet. Han har korsat fram många fina klematissorter och producerar idag mängder av klematis i flera hundra sorter.
1995 övertog Adrian Straver sina föräldrars plantskola i Emmerich am Rhein i Tyskland. Brodern Willem Straver började korsa klematis. Han samarbetar med Wim Snoeijer och J.van Zoest i Nederländerna.
Polen
1988 startade Szczepan Marczynski en plantskola nära Warsawa i Polen. Den flyttade senare till Pruszkow, där den fortfarande ligger. Det var den första plantskolan i Polen, som specialiserat sig på klematis.
Estland
Under senare delen av 1900-talet blev Uno Kivistik från Estland ett namn i klematisbranschen. Han odlade klematis på familjens gård Roogoja, i Estland. Målet var att odla fram mycket härdiga klematis, som blommade rikt på årsskott.
Japan
I Japan finns det några odlare, som tagit fram fina klematissorter. Hiroshi Hayakawa driver en plantskola i Japan och är en ledande plantproducent där. Hayakawa har dragit upp över sextio nya klematissorter och ‘Omoshiro’ är en av de mest kända.
Kazushige Ozawa (död 2003) drev ett snittblomsföretag i Kawasaki i Japan. Han tillhandahöll framför allt snittblommor till kunder som utförde teceremonier. Ozawa började odla klematis med långa stjälkar och intressanta blomformer och färger. Han använde gärna fröer från nordamerikanska sorter, med tjocka, vaxartade blomblad och klockformade blommor. Han korsade dessa med C.integrifolia för att få fram större blommor. Genom att korsa C.integrifolia med C.reticulata skapade han ‘Rooguchi’, som med sina långa, nickande stjälkar, ansågs den vara “den idealiska terums-blomman”.
Sverige
På Cedergrens plantskola i Råå utanför Helsingborg, började man på 1980-talet korsa klematis. Numera drivs plantskolan av Krister Cedergren, vilken har dragit upp bl.a. ’Natacha’ och ’Jenny’
Magnus Johnson (1907-2002)
Sveriges ”Mr Klematis”
I början av 1930-talet praktiserade Magnus Johnson som trädgårdsmästare på en berömd privat botanisk trädgård i Österrike. Ägaren var en känd växtsamlare och hade tiotusen olika slags växter i sin trädgård. Johnson imponerades stort av en starkt doftande bergklematis som växte över entrén och intresset för klematis var väckt. 1937 var han tillbaka i Sverige och startade en egen plantskola i Södertälje. Han saluförde som mest över femtusen olika växter i sin plantskola och var då bland de största i Europa. Han importerade klematis från olika länder och började sedan odla och förädla själv.
Magnus Johnson inspirerades av trädgårdsamatörerna John Gudmundsson och Tage Lundell. John Gudmundsson korsade i slutet av 40-talet två sorters klematis med varandra, ’Nelly Moser’ och ’Lasurstern’. Resultatet blev ca 250 st nya klematisplantor i varierande färger och former. Han planterade ut dem i sin trädgård. Några få av dessa plantor hittade vägen till Storbritannien tack vare Gudmundssons vän Tage Lundell, som hade kontakt med Jim Fisk och Raymond Evison.
I det egna klematisarbetet koncentrerade sig Johnson på att bredda utbudet av småblommiga klematis. De var mer lättodlade och friskare än storblommiga. Han har också inriktat sig särskilt på sådana som doftar. Magnus Johnson blev ett stort namn inom klematisförädlingen. Han har skapat mer än etthundratjugo nya klematissorter, framförallt småblommiga.
Mellan 1952 och 1960 arbetade Magnus Johnson som chefsträdgårdsmästare för Botaniska trädgården i Göteborg och senare, mellan 1960-1972, som landskapsarkitekt i Göteborgs stad. 1985 fick han en silvermedalj av RHS i Storbritannien, för akvareller han målat av olika klematis. Utmärkelsen skedde i samband med bildandet av The International Clematis Society.
Boken “Släktet klematis”
1997 publicerade han sin bok ”Släktet klematis”, som tar upp nära två tusen olika sorters klematis. En ”bibel” på 881 sidor. 1999 utnämndes Magnus Johnson till hedersdoktor vid SLU (Statens Lantbruksuniversitet). 2002 tilldelades han “The Gold Veitch Memorial Medal” av RHS för sitt arbete i Sverige, speciellt med klematis.
SLU i Balsgård, Elitplantstationen och klematisproducenter inom E-planta, har utfört ett stort arbete för att bevara Magnus Johnsons livsverk. SLU började redan i slutet av 1990-talet ta över hans samlingar, totalt nära 400 olika arter och sorter. Kimmo Rumpunen hade ansvaret för att lyfta fram sorter som både är odlingsvärda och kompletterar det sortiment som redan finns. ’Malva’, ’Moonlight’, ’Floralia’ är några exempel.
Rumpunen har också arbetat med att ta fram klematis som passar att odla i kruka, växer kompakt, blommar om hela sommaren, gärna har fin doft och är friska, härdiga och lättodlade. Med hjälp av mikroförökning har man lyckats få fram flera nya sorter, t.ex. KAJSA, BALSGARD LINNEA, HEDDA, TUVA, ’Anna’, SUNNA, ’Chili’ och HEDVIG.
SLU beslutade för några år sedan att flytta hela verksamheten med klematis från Balsgård till Alnarp. Resurser saknas för att fortsätta bevarandet av Magnus Johnsons stora samling.